På Klockaregården i Håcksvik finns det en unik samling bilder som bonadsmålare Sven Erlandsson målade 1848. De 33 bildfälten i Håcksvik gammelsal är en slags biblisk bilderbok. Se ett urval av målningarna.

För öppettider, se Aktivitetskalendern Övrig tider, ring Kristina tfn. 52195, Gunnar tfn. 52011 eller Erna tfn. 52030.

Det sydsvenska bonadsmåleriet | Kindsskolan

Salen på övre våningen | Mästaren

Ny plats, nytt namn

Bonadsmålningar i allmänhet och i Håcksvik i synnerhet.
Kan dagens människa sin bibel? Särskilt de unga är dåligt bevandrade i den bibliska historien. I detta bildens tidevarv är bonadsmålarnas sätt att tolka bibelns budskap utan tvivel lättare att tillgodogöra sig än prästernas muntliga förkunnelse.

Det sydsvenska bonadsmåleriet Det sydsvenska bonadsmåleriet hade sin höjdpunkt under 1700-talet och första hälften av 1800-talet. Konstnärerna var verksamma i huvudsak i västra Småland och Halland. De målade till en början på linneväv, men under den senare delen av bonadsepoken var underlaget papper. På samma duk målades flera olika motiv. De sydsvenska bonaderna prydde storstugans väggar under julhögtiden. Bonadsmålarna indelas i olika skolor beroende på målarteknik och bildutformning. Skolan har fått namn efter den ort där huvudparten av målarna var bosatta.
Kindsskolan I Västergötland verkade 3 bonadsmålare, nämligen Sven Erlandsson, 1758-1853, Ö. Frölunda, Kristina Erlandsdotter 1771-1843, Ö. Frölunda och Lisa Erlandsdotter 1774-1854, Mårdaklev. Dessa syskon bildar grundstommen i den s.k. Kindsskolan. Den mest produktive, och kanske just därför den mest skicklige (Övning ger färdighet.) av företrädarna för Kindsskolan var Sven Erlandsson. Han och hans syster Kristina delade efter faderns död föräldragården Karsbo i Ö. Frölunda. Lisa hade då gift sig och flyttat till Grenhult, Mårdaklev. Sven Erlandsson var mycket religiös, och han producerade enbart bonader med religiösa motiv. Många av hans arbeten finns bevarade på museer, bl.a. Nordiska museet.
Salen på övre våningen I Håcksvik Yttre målade 1848 Sven Erlandsson, en respektingivande svit av bilder. Runt väggarna klistrade målaren upp papper och målade sedan 33 bildfält med scener ur bibeln allt från Adam och Eva i paradiset till Domens dag och olika stadier i Nådens ordning. Verkligen unikt är att de sydsvenska bonadsmålningarna är fast monterade på väggarna. Konstnären var 80 år gammal, då han utförde det imponerande arbetet. Håcksvik Yttre var en helt vanlig bondgård och ägdes då målningarna utfördes av Josef Carlsson, f. 1820 och hans hustru Ingrid Christina Johansdotter f. 1818. Boningshuset uppfördes 1843, när dessa makar från Kalv tillträdde gården. Målningarna utfördes på övre våningen, i det rum som ligger ovanför storstugan. Varför där? Varför inte på nedre botten? Storstugan var vanligtvis "finrummet" i bondehemmet. Värdesattes målningarna inte av Josef och hans hustru? Varför beställdes de i så fall? Hade det unga paret gripits av väckelse? Skulle rummet på övre våning användas som samlingssal för en grupp med samma religiösa åskådning? Blivande skolsal? Något helt säkert svar på dessa funderingar finns inte.
Mästaren Sven Erlandsson var utan tvivel medveten om att detta bildskapande i Håcksvik Yttre var ett märkligt och storslaget arbete, hans storverk, som skulle finnas kvar, när han själv inte fanns till. Borde det då inte finnas utrymme för en bild av målaren själv? På hedersplats mellan de två gavelfönstren finns den stora målningen föreställande "Den sista måltiden" Alla lärjungarna är med, alltså 12 stycken. Av dessa är 11 mycket lika varandra, ljusa, nästan kvinnliga i klädsel och kroppsform. Den lärjunge, som finns på Jesu ena sida, skiljer sig helt från de andra.

Det är en äldre gråhårig man, med tydlig flint och skägg. Denne figur är också med i örtagårdsscenen, där han beväpnad med svärd är i färd med att hugga av örat på översteprästens tjänare. Han finns också vid elden, när Jesus förhörs, och i ett hörn av den bilden finns en tupp infälld. Mannen med det grå håret måste alltså vara

Petrus. Väljer man stå modell för någon av lärjungarna, att identifiera sig med någon av dem, borde Petrus, en av de mest namnkunniga, vara ett gott val.

Ny plats, nytt namn Bonadsmålningar hade inte något större värde under slutet av 1800-talet, och bonaderna i Håcksvik Yttre övertäcktes. 1943 återupptäcktes de, och en konservator, C. O. Svensson, Långedrag, gjorde vad han tyckte krävdes för att målningarna skulle komma till sin rätt. I Håcksvik skulle ny skola byggas 1957 just på den plats, där byggnaderna på Håcksvik Yttre låg. Ladugården revs, och huvudbyggnaden med målningarna rullades till sin nuvarande plats och fick efter flyttningen namnet Klockaregården. (En tid användes gården som kantor/klockar boställe. Därav namnet.) Det var den nye ägaren till Klockargården, Håcksviks Hembygdsförening, som var ansvarig för flyttningen. Bidrag till arbetet med Klockargården kom bl.a. från Gustav VI Adolfs fond, 5000 kronor. "Allt är förgängligt. Men vi gör vad vi kan för att nedbrytningen skall gå långsamt." Så beskrev konservatorerna år 1999 sitt arbete. Efter 150 år märktes att åldrandet inte gått de Erlandssonska målningarna helt förbi, och en översyn var nödvändig Tack vare bidrag från olika fonder, Svenljunga kommun och Föreningssparbanken kunde det nödvändiga konserveringsarbetet genomföras. Stiftelsen Västsvensk Konservatorsateljé, Göteborg, utförde arbetet. Konservatorerna började sitt arbete med att rengöra målningarna Det var inte såpa och rotborste, som användes utan mjuka penslar. Temperaturväxlingar, sättningar i huset, fukt och flyttningen av byggnaden hade fått bonadspapperet att lossna på vissa ställen. Konservatorerna måste limma fast dessa lösa flagor, som annars snart hade helt lossnat från väggarna. Retucheringsarbetet har varit tidskrävande, och den teknik med punkter och små streck, som användes, förklarades så: "Tänk på hur en färgbild på TV eller datorn är uppbyggd! Det är många små punkter, som vi ser som en färgbild". Konservatorerna, modell 1999, har varit mycket noga med att inte förvanska eller "snygga till" den ursprungliga bilden. Konservatorn på 40-talet var inte så alldeles noga på den punkten. Det är inte Sven Erlandsson utan C.O. Svensson, som är upphovsman till Judasfigurens huvud på den stora bilden "Den sista måltiden". Detta ser man, eftersom färgerna inte stämmer. Sven Erlandsson använde limfärg, medan Svensson troligen använt äggtempera. Erlandsson använde ett silverstift, när han tecknade. Blyertspennan var C.O. Svenssons verktyg. Nedanför bonaderna finns en stänkmålad tapet, där C.O Svensson också använt en annan teknik än den ursprungliga. Nu är denne konservators tillägg till bonaderna en del i bonadernas historia.

Sven Erlandssons bonadsmålningar i Håcksviks klockaregård av Nils-Arvid Bringéus Under Bonadsymposiet modell 2001 synades målningarna av expertis från hela Norden.

"Erlandsson är en förkunnare. Han följer förlagorna men i personlig gestaltning. Målningarna är så värdefulla att de förtjänar en ordentlig genomgång av forskare," menade professor Nils-Arvid Bringéus, Lund. Det blev just denne kände folklivsforskare som tog sig an uppgiften att i sin bok Sven Erlandssons bonadsmålningar i Håcksviks klockaregård dokumentera konstnärens arbeten. Professor Bringéus menade: "Jag gillar inte långbänkar" och boken var klar 2002. I boken får man på ett intresseväckande sätt ta del av författarens tolkning och analys av bilderna i Håcksviks Klockaregård. De är verkligen unika och väl värda att studeras på plats. ©Kristina Svensson